AU PAIRS’ LETTERS
Hej Marie!
Jag ville bara säga det att au-pair år här i London är det bästa som någonsin har hänt mig, familjen är jätte trevlig och rolig, barnen är allt söta, London är en kanon stad och givetvis gör det mkt att Johanna är här oxå, men alla klubbar och killar super kul!!
Ville bara säga ett jätte stort TACK för utan dig skulle detta inte varit möjligt. Du gör ett jättebra jobb!
Emelie Lövgren
East Finchley
______________________________________________________________________
Hej!
Att bli au pair var egentligen inget som jag planerat, men under sommaren 2003 när ansökningsbeskeden från universiteten började komma, så blev jag mer och mer osäker på om jag verkligen ville läsa på universitet direkt efter gymnasiet. Och jag började tänka tanken på att åka iväg som au pair istället. En tanke som lockade mig mer och mer. Därifran gick allt väldigt snabbt; jag ansökte och ganska snart hittade jag en familj som verkade bra. De hade barn i den ålder som jag önskade och arbetsuppgifterna och timmarna kändes ratt. Jag hann knappt med efter det och snart var det dags att fixa försäkring och packa mer eller mindre allt som fanns i garderoben, och att säga hej då till familjen och vännerna i Sverige - vilket inte var det lättaste .
Hjälp, var det enda jag kunde tänka när jag var på väg till flygplatsen och min stora resa. Samtidigt såg jag verkligen fram emot det. Men såklart var jag nervös. Jag hade ju faktiskt bara pratat i telefon med familjen och skrivit några e-mail, och nu skulle jag flytta till dem och bo i ett helt annat land och ensam dessutom. Men att åka ensam skulle visa sig vara kanon. För man kunde verkligen börja ett nytt liv, få ett helt nytt vänskapsnät och verkligen vara sig själv.
Efter ett tårfyllt avsked så satt jag på planet och snart hade jag landat och det kändes skönt att pappan i familjen mötte mig på flyplatsen. När vi väl kom till huset och jag träffade resten av familjen så kändes allt ännu lite bättre. Barnen började leka med mig direkt, vilket kändes lite konstigt - jag hade ju precis kommit och kände dem inte. Men det var ett avslappnat välkomnande, och det var som om man kom in i familjen direkt.
Hemlängtan var något som jag varit lite orolig över innan jag åkte. Men tack vare välkomstbrevet från Marie och listan med telefonnummer till andra Swedish Connection au pairer som man får när man kommer lärde jag känna massor av nya vänner, och även genom familjens vänner som också hade au pairer. Med eget inititiv kom man långt märkte jag och snart hade jag träffat kompisar som jag spenderade mer eller mindre all min fritid med. De gjorde tiden som au pair helt fantastisk. Alla var i samma situation och visste vad man gick i genom som ensam i ett annat land, så man stöttade varandra om man kände sig lite deppig och hade hemlängtan.
Men oj vad tiden gick snabbt - året bara flög iväg. Jag kom snabbt in i det nya livet och även fast mycket blev till rutin så var livet väldigt händelserikt och skoj. Till och med vädret var bättre än förväntat! Mitt år i London som au pair var en helt underbar tid och absolut inget som jag ångrar det minsta. Jag lärde mig jättemycket och växte verkligen. Man fick ta egna initiativ och mycket ansvar. Och jag hade det toppenkul tillsammans med mina nyfunna vänner och såg och gjorde mer än jag kunnat drömma om. Inte bara i London, men även i Oxford, Brighton och andra städer runt om i Storbritannien. Och kom ihåg, även fast hemlängtan kanske blir stor ibland, forsök kämpa igenom det och hitta nya vänner för man växer verkligen i och med det. Att vara au pair var verkligen kanon för även fast man är mer eller mindre helt självständig, så har man fortfarande den nya familjen som stöd i ryggen. Det kändes skönt eftersom det, i alla fall for mig, var första gången jag åkte iväg på ett sånt här stort äventyr! Jag rekommenderar verkligen att åka iväg som au pair!
Lycka till och ha kul!
Lina
______________________________________________________________________
Hej!
Jag bestämde mig rätt hastigt för att åka till London som aupair och det hela gick på ett par veckor faktiskt! Väskorna packades och biljetten bokades jag var på väg!! Jag var inte så nervös för flygresan, mer än att det skulle göra ont i öronen vid landningen J, mer nervös var jag för att träffa min familj på flygplatsen, hur skulle jag hitta dem, vad skulle de tycka? Men det skulle visa sig att det var det minsta jag skulle behöva oroa mig för…Knappt en timme innan jag skulle bege mig till flygplatsen ringde mamman i familjen och sa att de inte skulle kunna hämta mig! Ojdå, detta var inte bra, men vad fanns det att göra? Hon sa att jag skulle ta tåget från flygplatsen och gå av på en viss station och därifrån ta en taxi till deras adress. "Jamen visst, detta klarar jag!", intalade jag mig själv…vad hade jag för val!
Det var väldigt svårt att lämna min familj och pojkvän på flygplatsen, det var först nu jag fattade vad det var jag hade gett mig in på. Kände mig otroligt ensam.
Allting gick faktiskt väldigt bra fast det var jobbigt med alla väskor! Tog tag i mig själv och hittade tåget och senare en taxi och anlände ännu senare till huset. Trodde barnen skulle springa och möta mig i dörren, men där kom den första överraskningen – de fortsatte att titta på tv precis som när jag kom. Jag satte mig i soffan tillsammans med barnen och efter ett tag kom mamman hem och visade mig mitt rum. Ensam. Jag hade en otrolig hemlängan och när jag ringde hem för att säga att jag var ok började jag givetvis gråta.
Fick ett välkomstbrev från Marie på Swedish Connection med nödvändig och bra information men också en lista över alla aupairs telefonnummer och en "knuff" med att ringa någon så fort som möjligt! Det gjorde jag! Kvällen efter skulle jag möta Frida och Sara som bodde en bit ifrån mig, jag var nervös men de visade sig vara jättetrevliga! Vi gick till en pizzeria och pratade och lärde känna varandra. Därefter umgicks vi ofta tillsammans med bl.a. Karin och Emma. Hemlängtan…ja, den försvann mer och mer!
Efter jul stannade många aupairs hemma och Frida och Karin var två av dem. Det var inte kul att säga hej då, för man visste att man kanske inte skulle ses igen, vi kom alla från väldigt olika delar av Sverige! Men det kom även nya aupairs. Sara och jag träffade snart Rebecka och den franska aupairen Moon och vi alla umgicks mycket! Den jag kom närmast var Sara för vi hade känt vandra från första början och bestämt olika saker vi skulle göra och det gjorde vi också! Vi var på alla tänkbara ställen i London men även utanför huvudstaden som i Brighton, Oxford, Skottland och Paris!
Att jag åkte iväg som aupair är verkligen inget jag ångrar! Visst var det tufft ibland, men jag lärde känna mig själv och visste att jag klarar det! Jag var orolig i början att jag inte skulle lära känna någon men jag lärde känna de bästa vänner jag någonsin haft! Vi upplevde alla samma sak och stöttade varandra genom det, och nu när jag är hemma igen saknar jag dem väldigt mycket, men vi håller fortfarande kontakten och hälsade på varandra i somras! Det stämmer verkligen vad man läser, man gråter när man kommer dit, men mer när man ska hem!
Och nu efteråt förstår jag varför tex. barnen inte blev storförtjusta när jag kom – de flesta har haft en nanny eller aupair hela sitt liv och vet att de kommer och går, vilket jag kan förstå inte är det roligaste för ett barn. Men det kom även något positivs med det hela, för barnen (i min familj) var inte blyga och började prata med mig som om jag varit där i flera veckor. I början tyckte jag också att alla verkade så kalla, jag var ju ledsen!! Jag saknade min familj!! Mitt land!! Mamman i familjen berättade för mig att de trodde jag skulle åka hem bara för jag grät så när jag pratade i telefon och hade hemlängtan. Andra tjejer som hade varit där hade inte fått hemlängtan förrän efter några veckor, förutom en, som var som jag, och hon åkte hem efter två dagar! Och givetvis behöver ingen oroa sig över att de inte kommer att bli hämtade på flygplatsen för det är ett krav! Jag hade lite otur där!
Hur mycket hemlängtan man än har så stanna minst en vecka, helst två! Det ordnar sig! Bara man ringer och försöker få vänner! Du kommer förmodligen få lika underbara vänner som jag – vänner för livet!
Charlotte Persson
______________________________________________________________________
